På den för tiden så korrekta debattsidan Newsmill får i stort sett vem som helst komma till tals. Det är en alldeles fantastisk idé, men tyvärr en idé som å det grövsta urholkar intresset för den offentliga debatten. När jag klickar på en intressant rubrik på sajten så vet jag aldrig vad som kommer möta mig. Det kan vara en Sverigedemokrat, en nazist, Jan Myrdal, en förintelseförnekare eller en konspirationsteoretiker (i de allra mörkaste av stunder är det Anna Ek från Svenska Freds) som spyr ur sig sina ointressanta alster. De förnuftets röster som kommer till tals i debatterna dränks effektivt i ett sorl av skitsnack. Personer med expertkunskaper i ämnet som råkar vara uppe för debatt, lärda och vetenskapsmän, får samsas med den obildade pöbeln som ligger på hustaken som prickskyttar med ”bollocks for ammunition” (Tim Minchin).
Jag tittar på SVT:s ”Debatt” med Belinda Ohlsson. Det handlar om en man som försöker frammana bröstmjölk så att han kan amma sin nyfödda son. På en blogg kan man följa ”experimentet” som också sänds som en dokumentärserie i TV8. I studion diskuteras manlig amning ur ett jämställdhetsperspektiv. Vad skulle det innebära för mansrollen? Vad vill feministerna? Är detta bara ytterligare en kvinnlig domän som skall tas över av männen, eller är det ett litet steg mot det könlösa samhället? Inte en enda gång under debattens gång, inte en enda gång, så är det någon som ifrågasätter relevansen i diskussionen; vi vet ju redan att han inte kommer lyckas få fram bröstmjölk ur sig – så vad spelar det för roll? (åtminstone inte tillräckligt för att kunna amma ett barn) Är inte den här debatten bara fruktansvärt meningslös och helt utan verklighetsförankring? (Maria Abrahamsson snuddade vid resonemanget men gick aldrig så långt). På frågan om hur mannen ifråga kom på idén till försöket så svarar han att ”det går ju en massa rykten på internet om att det faktiskt är möjligt” och cirkeln är sluten.
I SVT:s Babel häromveckan deltog Peter Englund, Erik Schüldt och Stina Dabrowski i en diskussion om en ny presentbok om svenska klassiker. Erik Schüldt menar att en klassiker är ett verk som inte drabbas av nostalgi och tror att vi om hundra år kommer kunna lyssna på Håkan Hellströms debutskiva eller läsa Rocky och känna igen oss. Peter Englund konfronterar då Schüldt med, vad han kallar, en samvetsfråga; hur många hundraåriga verk känner du att du kan identifiera dig med idag? Schüldts svar inleds med ”inte för att låta kvasi-snobbig” och han nämner sedan Proust och Den unge Werthers lidanden som två exempel därvid. Det är knappt så att han vågar nämna verken. Och han kan inte göra det utan att först lägga in brasklapppen; jag vill inte låta kvasi-snobbig nu. Vad föranleder honom att lägga in denna presumtiva ursäkt? Varför känner han att han i det närmaste måste be om ursäkt för att han har läst, och uppskattar, Proust och Goethe i ett program om just litteratur och i närvaro av den ständige sekreteraren i Svenska akademien? Är det en rädsla över att av Göran Hägglund kategoriseras som självutnämnd elit? Vad det än beror på så är det symptomatiskt. Bildning är något som så långt som möjligt skall döljas, och kunskap är fult.
Vi lever i en tid där betydelsen av empirisk kunskapen är urholkad. Den betyder ingenting längre. De lärdas åsikter är inte värda mer än någon annans. Det är demokratiskt och det är vackert. I helvete heller. Det råder ingen som helst tvekan om att en läkare är bättre lämpad än lekmän att uttala sig om den nya influensan. Lika lite som att det råder någon som helst tvekan om att det är mer relevant att lyssna på freds- och konfliktforskares åsikter om just frågor som rör fred och konflikter. Men så resonerar man inte idag. Det är därför internet väller över av dynga om påstådda faror med att vaccinera sig mot svininfluensan – som visste bloggare och journalister bättre än WHO. Det är därför ingen freds- och konfliktforskare bjuds in till debatterna om den svenska Afghanistaninsatsen. Nej, där sitter kultureliten och Lars Ohly och talar om att ”bomber skapar inte fred”, ett uttalande vi som faktiskt studerat ämnet vet inte nödvändigtvis stämmer.
Dessa idéer att allas åsikter är lika mycket värda, eller åtminstone lika intressanta, passar väl in i den svenska expertfobin. Vi har ett parlamentariskt system som bygger på expertstyre. Men det implementeras inte. Och därför är det helt okej för vår försvarsminister att vara vapenvägrare. Nästa naturliga steg är att tillsätta en justitieminister utan juridikexamen. Det är bisarrt att vad jag nu skall skriva i dagens samhällsklimat säkerligen uppfattas som att ”sticka ut hakan”: Allas åsikter är inte alltid lika mycket värda. Men det är inte en radikal åsikt.
-Om jag tror att George W. Bush iscensatte 11 september-attackerna så bör jag per automatik ha diskvalificerat mig själv från att delta i offentliga diskussioner om internationell politik.
-Om jag förnekar att förintelsen ägt rum så bör jag per automatik ha diskvalificerat mig från att delta i offentliga diskussioner om historia.
-Om jag tror att jorden skapades av gud för sextusen år sedan så bör jag per automatik ha diskvalificerat mig från att delta i offentliga diskussioner om arkeologi.
-Om jag tror att jag som man kan amma mitt barn så bör jag per automatik ha diskvalificerat mig från att delta i offentliga diksussioner om biologi.
Ovanstående är så självklart för alla rationella individer att det skulle kunna dras både en och två mil längre. Problemet idag är att om jag tillhör den sistnämnda kategorin så kan jag fortfarande sitta och delta i en oerhört abstrakt diskussion om saken i statlig television. På samma sätt som vi kan diskutera vad det skulle innebära för historieskrivningen om vi lyckas framställa en tidsmaskin. En spännande tanke, förvisso. Men så pass utan verklighetsförankring att det knappast hör hemma i offentligheten.
Så, vad vi vill är att tysta ned den fria debatten. Bara experter skall få uttala sig och endast empiriskt underbyggda argument får förekomma. Ja, i den perfekta av världar. Givetvis skall allas åsikter få komma till tals. Det är vad bloggar och fria val är till för. Men jag tror att vi lurar oss själva och skapar en undermålig beslutsgrund för folket inför dessa val när den offentliga debatten håller så fruktansvärt låg nivå som den gör idag. Om diskussionen om vad det skulle innebära för jämställdheten om män plötsligt kunde amma, fått stryka på foten för en debatt om hur vi på ett realistiskt och pragmatiskt sett ser till att utrota de oskäliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor – hur skulle det vara?
Den relevanta samhällsanalysen, de empiriska kunskaperna och de relevanta slutsatserna försvinner gradvis i Sverige idag. Och det blir svårare och svårare för gemene man att finna dessa analyser och slutsatser och denna kunskap. För den finns därute. På varenda doktorandkontor och i varenda forskningssal på våra högre lärosäten. Vad händer när de experter som finns tillgängliga inte längre bjuds in till samhällsdebatten? Exempel: Vi har i detta land en endaste ensam professor i ämnet Underrättelseanalys. Vilka TV-soffor satt han med i när det blåste som hårdast kring det som kom att kallas för FRA-lagen? Någon exakt siffra har vi inte. Vad vi dock vet är att det är lättare att finna uttalanden i frågan av Timbuktu.
Vi är trötta på att drunkna i dessa ändlösa floskler varje gång vi sätter på TV:n eller slår upp en tidning. Vi är trötta på att behöva sålla i informationen tills fingrarna blöder och hjärnan kokar innan vi hittar ett exepertutlåtande. Vi är trötta på Newsmill, på youtube-kommentarer, genuskunskap och konspirationssteorier.
Således; vi är de griniga ynglingarna som från och med nu sätter sig i ett hörn av det här skitsnacksfyllda landet och läser era bloggar, insändare, litterära manifest och debattartiklar med förstoringsglas. Vi kommer våga vara självutnämnda elitister och tala om kunskap som något gripbart. Vi har inte alla svar. Faktum är att vi har väldigt få. Men det är heller inte vårt syfte. Vårt syfte är att tillhandahålla vägledning. Hjälpa till att föra fram dessa expertutlåtanden som är så svåra att finna. Och påminna er om att komplexitet inte är, och aldrig får bli, en synd.
[…] and may you keep your powder dry for the battles ahead, and know when and how to recognise them.
- C. Hitchens, Letters to a young Contrarian.
