Situationen i Afghanistan präglas just nu av en utbredd hopplöshet. Civila biståndsarbetare vittnar om civilbefolkningens svåra tillvaro i skottlinjen och militär personal om de strategiska moment 22 som präglar det fortsatta krigets planläggning. Akademikerna finner inga konsensus kring frågorna om civil-militära relationer, upprorsrörelsens egentliga sammansättning och om stamtillhörigheter.
Mitt i allt detta uttalar sig Lars Ohly på följande vis: “Talibanernas attack i Kabul på måndagen är ett bevis på att det är fel att vara där.” Det är ett anmärkningsvärt citat. Inte minst väcker det frågor kring deltagande reportrars arbete på Folk och Försvar-konferensen; varför pressades han inte om en vidare förklaring? Citatet är nämligen något av de mest bisarra jag sett gällandes hela insatsen i landet, och jag ser nästan lika dum ut när jag försöker förstå det som Ohly måste ha sett ut när han fällde det.
När vi nu skriver 2010 så är det tyvärr bara att konstatera; det enda som garanterar den afghanska regeringens överlevnad är den utländska truppnärvaron. Utbildningen av ANA har präglats av osäkerhet kring styrkans faktiska uppgift och DDR-programmen har implementerats utom lokal kontroll. Jag tror ändå att det är någonstans här som det närmaste vi kommer en “lösning” står att finna.
Alan Bryden och Heiner Hänggi har dragit upp ett antal intressanta parametrar kring SSR-arbete i konfliktuella samhällen. Man har bland annat ställt upp fyra huvudteman – lärdomar från tidigare projekt – som man menar är särskilt viktiga att ta i beaktande. Vid en genomgång av dessa fyra punkter ser man direkt att SSR-projekten i Afghanistan misslyckats på samtliga områden. Särskilt Bryden och Hänggis resonerande kring punkt nummer två, “involvement of external actors”, är värt att titta närmare på.
De potentiellt negativa effekterna av utländsk närvaro måste tas i beaktande. Målstaten riskerar alltid att utveckla en beroendekultur som i förlängningen gör landet inkapabelt att stå på egna ben. Hänggi och Bryden talar här om utländsk närvaro generellt; det kan handla om såväl biståndsarbete som säkerhetsaspekter. Ett applicerande av deras teorier kring detta på Afghanistan ger onekligen tillhanda ett moment 22 av episka proportioner.
Som jag nämnde inledningsvis så garanteras den afghanska regeringens överlevnad idag av den utländska truppnärvaron. Tanken är att det ANA som står under utbildnings- och mentorsprogram en dag skall ta över, men detta går delvis stick i stäv mot för vilka syften styrkan utbildas. Som Antonio Giustozzi poängterar i en artikel, publicerad i den smått fantastiskt nischade vetenskapliga tidsskriften “Small Wars”, så saknar ANA de flesta av de förmågor man idag förknippar med en stående nationell armé. Där finns inget luftvärn, ingen logistik, ingen pansarbekämpningsutbildning och den utbredda analfabetismen innebär ett skriande behov av ledningsförmågor. Hans slutsats är att ANA alltmer tar formen av en understödjande styrka med ett enda syfte; att bekämpa den revitaliserade upprorsörelsen. Men inte ens detta klarar man ännu helt på egen hand.
Det kan förefalla som rimligt att utbilda ANA för det säkerhetshot som för tillfället är mest akut. För vad ska man egentligen med luftvärnsförmågor till? Men snarare understryker detta poängen med strategiproblemen i Afghanistan. Skall de västerländska styrkorna påbörja utmarschen från landet redan 2011 så krävs det onekligen att man lämnar ifrån sig ett ANA kapabelt att fungera som en enhetlig nationell armé snarare än en “auxiliary force”. Med andra ord; det är dags för väst att börja tänka i termer av “Transition strategies” snarare än “Exit strategies”.
Det är tänkbart att detta är det huvudsakliga problemet med läget i landet ur ett fågelperspektiv; säkerhetsläget medger inte ett formulerande av målbilder i termer av “transition strategies”.
