Historikern Richard Overy argumenterar i en essä för att vi alla borde lugna ned oss. Det är en efterlängtad slutsats. Overy skriver bland annat:
The current fashion for seeing disaster .all [sic] around us in the Western world, from climate change to “global” terrorism, needs to be tempered by some solid understanding of just what disaster is really like. The current fears reflect the fact that for more than half a century the West has been sheltered from the violence and hardships of many of the less fortunate areas of the world. An age of unprecedented economic growth and personal security, the absence of major wars among the great powers, the current concern with rights and enablement, all these have contributed to an exaggerated sensitivity to risk.
Den råa realitet som ofta drabbat Europa är bortom vår fattningsförmåga; spelfilmer, dokumentärer och museiutställningar till trots, och det dröjer inte länge till innan erfarenheterna från dessa umbäranden inte längre lever i manna minne.
Men först av allt kan det vara värt att poängtera; det är inte “historiens slut” jag argumenterar för nu. Jag försöker heller inte in absurdum tona ned de högst reella hot vi fortfarande har framför oss; religiös extremism och terrorism är två säkerhetsaspekter som skall bekämpas varhelst de visar sig. Och här i Norden är det fortfarande vettigt att hålla ett vakande öga på utvecklingen i Ryssland och kampen om resurser i det framtida potentiella konfliktområdet “high north”.
Men dessa aspekter handlar, i min mening, om upprätthållandet av ett system och styrelseskick vars beståndsdelar alltför många idag tar för givna. Demokrati, yttrandefrihet och sekularism är värden som varje generation måste vinna på nytt, och som alltid måste försvaras vaksamt. Vad vi ser idag är dock någonting helt annat.
Det är en förolämpande tanke att så pass många, efter allt vi har gått igenom, fortfarande tror att det största hotet mot Europa är en enskild folkgrupp och att nationalistiska partier är lösningen. Samtidigt är det ett vittnesmål om att varje generation är mottaglig för samma typ av retorik. Samma typ av kvasivetenskapliga studier.
Jag har en vän som just nu befinner sig i Yemen. Ett land där USA och Storbritannien har stängt sina ambassader och som står på randen till total kollaps. Ett land där al-Qaida, eller vad som nu är kvar efter dem, finns. Ett land där det råder inbördeskrig. Min vän är från Danmark och hennes utrikesdepartement har avrått danskar som uppehåller sig i mellanöstern från att tala om varifrån de kommer. Det skall göra dem till måltavlor för…ja, exakt vad det nu är som är hotet. Som vore mellanöstern, detta enorma geografiska område, översvämmat av extremister och människor som vill dig illa på grund av din nationalitet. Det stämmer givetvis inte, vilket min vän poängterat för mig.
På samma sätt kan man se den sanslöst usla och pinsamma rapport som för något år sedan släpptes av Försvarshögskolan och som behandlade den förmodade islamiseringen av ungdomar i Rosengård. Förutom det faktum att rapporten, på grund av bristande stringens och intersubjektivitet, knappt skulle ha släppts igenom som B-uppsats vid några av våra större universitet så faller den mycket väl in i ramen för den alarmism som idag präglar västvärlden.
Denna alarmism, en process som givetvis började i och med 11 september 2001, har dessutom föranlett oss att accelerera vår “säkerhetisering” av områden som för bara några år sedan inte hade någonting med säkerhetspolitik att göra. Migrationspolitiken är ett lysande exempel härvid. I USA, och till viss del även i Sverige, har vi helt plötsligt börjat föra diskussionen kring invandringspolitiken i termer av säkerhet. Som vore våra gränser vidöppna för extremister med AK 47:or. I USA vaktas landets gräns mot Mexiko av medborgargarden som mer än gärna drar upp 9/11 när de skall motivera sitt engagemang i frågan. I Sverige finns politiska partier som talar om invandring som ett hot mot våra demokratiska värden.
Vi borde ta några minuter och tänka igenom vad det egentligen är vi håller på med. Richard Overy poängterar att minnena från andra världskriget har föranlett många att leva under uppfattningen att det än idag förs ett slags civilisationernas kamp. Det gör det inte. Den rädsla som idag får invånarna i Schweiz att förbjuda vissa specifika byggnader har ingenting med bibehållandet av fysiska värden att göra. Det är ett hot som har skapats av en konflikt som förvisso förs, men som är så pass marginaliserad från vårat dagliga liv att vi faktiskt inte behöver oroa oss över den. Det var därför jag tog upp exemplet med min vän. Hon, för hon är “till råga på allt” även kvinna, reser till Yemen, till ett konfliktområde. Och hon gör det utan att vara rädd.
Under tiden sitter vi som är kvar i Europa och förbjuder minareter och röstar på partier som spelar på denna upplevda civilisationernas kamp. Sedan surfar vi lite på internet, klagar kanske lite över alla pop-up-reklamer och går till våra välsorterade matvarubutiker. Eller så äter vi ute; på resturanger som garanterat inte kommer att explodera, sätter oss i taxibilar vars chaufförer garanterat inte kommer att kidnappa oss, rör oss fritt på gator och torg som det helt säkert inte kommer börja falla granater och artilleri över.
Det krävs en särskild form av historielöshet och geografisk inskränkthet för att under sådana levnadsomständigheter fortfarande vara övertygad om att vi står inför ett mer eller mindre akut säkerhetspolitiskt hot.
