West Wing-reality mash up

Jag är ett stort fan av tv-serien The West Wing. Med risk för att låta som en tokig fanatiker som sitter och dissar samma serier jag följer, så skall jag vara ännu mer specifik; säsongerna 1-4.

Det är alltid kul när verklighet och dikt möts. Något som händer ofta när det gäller just ovan nämnda serie. Det är, med hänvisning till de ämnen som behandlas i serien, till viss del ofrånkomligt antar jag.

I detta avsnitt har Vita husets stab länge arbetat med presidentens “state of the union”-tal. I sista sekund önskar presidenten själv lägga till ett stycke om att USA bör ha som målsättning att bota cancer innan innevarande årtiondes slut. Han framlägger förslaget med den eleganta liknelsen att om Kennedy så tidigt som i början av 60-talet kunde meddela att USA skulle landa på månen innan decenniets slut, varför kan inte vi göra detsamma vad gäller cancerns gåta? I slutändan blir det dock ingenting av det hela (vilket är kännetecknande för seriens fyra första säsonger vad gäller realism, något som tyvärr övergavs därefter).

Jag hoppade således till en smula när Obama häromdagen höll sitt första state of the union:

En aning mindre visionärt än i serien måhända, men lite småroligt.

Något annat som slog mig häromdagen var hur Martin Sheens rollkaraktär President Bartlet skulle ha reagerat på denne programledares “påa” om den kommande intervjun som en “väldigt unik intervju”…

Ungefär på följande vis antar jag (från 2:42):

Afghanistan – exit eller transition?

Situationen i Afghanistan präglas just nu av en utbredd hopplöshet. Civila biståndsarbetare vittnar om civilbefolkningens svåra tillvaro i skottlinjen och militär personal om de strategiska moment 22 som präglar det fortsatta krigets planläggning. Akademikerna finner inga konsensus kring frågorna om civil-militära relationer, upprorsrörelsens egentliga sammansättning och om stamtillhörigheter.

Mitt i allt detta uttalar sig Lars Ohly på följande vis: “Talibanernas attack i Kabul på måndagen är ett bevis på att det är fel att vara där.” Det är ett anmärkningsvärt citat. Inte minst väcker det frågor kring deltagande reportrars arbete på Folk och Försvar-konferensen; varför pressades han inte om en vidare förklaring? Citatet är nämligen något av de mest bisarra jag sett gällandes hela insatsen i landet, och jag ser nästan lika dum ut när jag försöker förstå det som Ohly måste ha sett ut när han fällde det.

När vi nu skriver 2010 så är det tyvärr bara att konstatera; det enda som garanterar den afghanska regeringens överlevnad är den utländska truppnärvaron. Utbildningen av ANA har präglats av osäkerhet kring styrkans faktiska uppgift och DDR-programmen har implementerats utom lokal kontroll. Jag tror ändå att det är någonstans här som det närmaste vi kommer en “lösning” står att finna.

Alan Bryden och Heiner Hänggi har dragit upp ett antal intressanta parametrar kring SSR-arbete i konfliktuella samhällen. Man har bland annat ställt upp fyra huvudteman – lärdomar från tidigare projekt – som man menar är särskilt viktiga att ta i beaktande. Vid en genomgång av dessa fyra punkter ser man direkt att SSR-projekten i Afghanistan misslyckats på samtliga områden. Särskilt Bryden och Hänggis resonerande kring punkt nummer två, “involvement of external actors”, är värt att titta närmare på.

De potentiellt negativa effekterna av utländsk närvaro måste tas i beaktande. Målstaten riskerar alltid att utveckla en beroendekultur som i förlängningen gör landet inkapabelt att stå på egna ben. Hänggi och Bryden talar här om utländsk närvaro generellt; det kan handla om såväl biståndsarbete som säkerhetsaspekter. Ett applicerande av deras teorier kring detta på Afghanistan ger onekligen tillhanda ett moment 22 av episka proportioner.

Som jag nämnde inledningsvis så garanteras den afghanska regeringens överlevnad idag av den utländska truppnärvaron. Tanken är att det ANA som står under utbildnings- och mentorsprogram en dag skall ta över, men detta går delvis stick i stäv mot för vilka syften styrkan utbildas. Som Antonio Giustozzi poängterar i en artikel, publicerad i den smått fantastiskt nischade vetenskapliga tidsskriften “Small Wars”, så saknar ANA de flesta av de förmågor man idag förknippar med en stående nationell armé. Där finns inget luftvärn, ingen logistik, ingen pansarbekämpningsutbildning och den utbredda analfabetismen innebär ett skriande behov av ledningsförmågor. Hans slutsats är att ANA alltmer tar formen av en understödjande styrka med ett enda syfte; att bekämpa den revitaliserade upprorsörelsen. Men inte ens detta klarar man ännu helt på egen hand.

Det kan förefalla som rimligt att utbilda ANA för det säkerhetshot som för tillfället är mest akut. För vad ska man egentligen med luftvärnsförmågor till? Men snarare understryker detta poängen med strategiproblemen i Afghanistan. Skall de västerländska styrkorna påbörja utmarschen från landet redan 2011 så krävs det onekligen att man lämnar ifrån sig ett ANA kapabelt att fungera som en enhetlig nationell armé snarare än en “auxiliary force”. Med andra ord; det är dags för väst att börja tänka i termer av “Transition strategies” snarare än “Exit strategies”.

Det är tänkbart att detta är det huvudsakliga problemet med läget i landet ur ett fågelperspektiv; säkerhetsläget medger inte ett formulerande av målbilder i termer av “transition strategies”.

Västvärlden behöver lugna ned sig

Historikern Richard Overy argumenterar i en essä för att vi alla borde lugna ned oss. Det är en efterlängtad slutsats. Overy skriver bland annat:

The current fashion for seeing disaster .all [sic] around us in the Western world, from climate change to “global” terrorism, needs to be tempered by some solid understanding of just what disaster is really like. The current fears reflect the fact that for more than half a century the West has been sheltered from the violence and hardships of many of the less fortunate areas of the world. An age of unprecedented economic growth and personal security, the absence of major wars among the great powers, the current concern with rights and enablement, all these have contributed to an exaggerated sensitivity to risk.

Den råa realitet som ofta drabbat Europa är bortom vår fattningsförmåga; spelfilmer, dokumentärer och museiutställningar till trots, och det dröjer inte länge till innan erfarenheterna från dessa umbäranden inte längre lever i manna minne.

Men först av allt kan det vara värt att poängtera; det är inte “historiens slut” jag argumenterar för nu. Jag försöker heller inte in absurdum tona ned de högst reella hot vi fortfarande har framför oss; religiös extremism och terrorism är två säkerhetsaspekter som skall bekämpas varhelst de visar sig. Och här i Norden är det fortfarande vettigt att hålla ett vakande öga på utvecklingen i Ryssland och kampen om resurser i det framtida potentiella konfliktområdet “high north”.

Men dessa aspekter handlar, i min mening, om upprätthållandet av ett system och styrelseskick vars beståndsdelar alltför många idag tar för givna. Demokrati, yttrandefrihet och sekularism är värden som varje generation måste vinna på nytt, och som alltid måste försvaras vaksamt. Vad vi ser idag är dock någonting helt annat.

Det är en förolämpande tanke att så pass många, efter allt vi har gått igenom, fortfarande tror att det största hotet mot Europa är en enskild folkgrupp och att nationalistiska partier är lösningen. Samtidigt är det ett vittnesmål om att varje generation är mottaglig för samma typ av retorik. Samma typ av kvasivetenskapliga studier.

Jag har en vän som just nu befinner sig i Yemen. Ett land där USA och Storbritannien har stängt sina ambassader och som står på randen till total kollaps. Ett land där al-Qaida, eller vad som nu är kvar efter dem, finns. Ett land där det råder inbördeskrig. Min vän är från Danmark och hennes utrikesdepartement har avrått danskar som uppehåller sig i mellanöstern från att tala om varifrån de kommer. Det skall göra dem till måltavlor för…ja, exakt vad det nu är som är hotet. Som vore mellanöstern, detta enorma geografiska område, översvämmat av extremister och människor som vill dig illa på grund av din nationalitet. Det stämmer givetvis inte, vilket min vän poängterat för mig.

På samma sätt kan man se den sanslöst usla och pinsamma rapport som för något år sedan släpptes av Försvarshögskolan och som behandlade den förmodade islamiseringen av ungdomar i Rosengård. Förutom det faktum att rapporten, på grund av bristande stringens och intersubjektivitet, knappt skulle ha släppts igenom som B-uppsats vid några av våra större universitet så faller den mycket väl in i ramen för den alarmism som idag präglar västvärlden.

Denna alarmism, en process som givetvis började i och med 11 september 2001, har dessutom föranlett oss att accelerera vår “säkerhetisering” av områden som för bara några år sedan inte hade någonting med säkerhetspolitik att göra. Migrationspolitiken är ett lysande exempel härvid. I USA, och till viss del även i Sverige, har vi helt plötsligt börjat föra diskussionen kring invandringspolitiken i termer av säkerhet. Som vore våra gränser vidöppna för extremister med AK 47:or. I USA vaktas landets gräns mot Mexiko av medborgargarden som mer än gärna drar upp 9/11 när de skall motivera sitt engagemang i frågan. I Sverige finns politiska partier som talar om invandring som ett hot mot våra demokratiska värden.

Vi borde ta några minuter och tänka igenom vad det egentligen är vi håller på med. Richard Overy poängterar att minnena från andra världskriget har föranlett många att leva under uppfattningen att det än idag förs ett slags civilisationernas kamp. Det gör det inte. Den rädsla som idag får invånarna i Schweiz att förbjuda vissa specifika byggnader har ingenting med bibehållandet av fysiska värden att göra. Det är ett hot som har skapats av en konflikt som förvisso förs, men som är så pass marginaliserad från vårat dagliga liv att vi faktiskt inte behöver oroa oss över den. Det var därför jag tog upp exemplet med min vän. Hon, för hon är “till råga på allt” även kvinna, reser till Yemen, till ett konfliktområde. Och hon gör det utan att vara rädd.

Under tiden sitter vi som är kvar i Europa och förbjuder minareter och röstar på partier som spelar på denna upplevda civilisationernas kamp. Sedan surfar vi lite på internet, klagar kanske lite över alla pop-up-reklamer och går till våra välsorterade matvarubutiker. Eller så äter vi ute; på resturanger som garanterat inte kommer att explodera, sätter oss i taxibilar vars chaufförer garanterat inte kommer att kidnappa oss, rör oss fritt på gator och torg som det helt säkert inte kommer börja falla granater och artilleri över.

Det krävs en särskild form av historielöshet och geografisk inskränkthet för att under sådana levnadsomständigheter fortfarande vara övertygad om att vi står inför ett mer eller mindre akut säkerhetspolitiskt hot.

Gula bandet

Bombangreppet i Afghanistan i förrgår, som dödade en afghansk tolk och sårade fem svenska soldater, föranleder idag Svenska dagbladet att i en ledare belysa vikten av stödet hemifrån.

Extremisternas eviga fördel i fredsbevarande/framtvingande operationer är annars uppoffringsviljan. De har ingen opinion att ta hänsyn till och de slåss ivrigt för sin sak – dogmatiskt och fanatiskt (vår eviga fördel är den moral high ground vi förväntas inta och hålla). Uppoffringsviljan finns ofta bland soldaterna på plats, men mer sällan hos befolkning och politiker på hemmaplan. Det optimala vore givetvis om samtliga här hemma helhjärtat stödde insatsen, men det är att fråga efter för mycket (även om undertecknad är av uppfattningen att detta kan åtgärdas genom att folk helt enkelt slutar gå på instinkt och istället tar sig tiden att läsa på och förstå insatsens alla aspekter och bakomliggande faktorer). Det måste dock finnas en grundläggande solidaritet med de soldater som vi som folk (genom riksdagsbeslut) skickar i “harms way”, oavsett vad man tycker om insatsen som sådan.

Det är därför välkommet att föreningen Kustjägarveteranerna nu tar initiativet att låta tillverka det gula band som sedan en tid tillbaka cirkulerat på internet.

Köp det gula bandet!

Länge leve systemet!

I förrgår var jag och vaccinerade mig.

Idag har jag ännu lite ont i vänster arm, men mår utöver det förträffligt. Varför jag valde att vaccinera mig? För det första gjorde jag det av solidaritet, för det andra för att jag är en fattig student och det är roligt att göra något gratis. För det tredje gjorde jag det av ren trots. Nästa gång jag möter någon som på allvar tror att vaccinet på något sätt är farligt så vill jag kunna säga att jag själv är vaccinerad. Och att jag mår alldeles utmärkt.

Men tydligen så är det väldigt lätt att tro att jag när som helst kan kollapsa eller börja gå baklänges. Amatöråsikter om vaccinet sprider sig som en löpeld genom landet och det är inte bara konspiratoriska icke-tänkare från “Vaken” som på allvar tror att det ligger en hund begraven någonstans. Nej, det tragiska är att dessa är påhejade av den svenska kvällspressen.

Jag har alltid funderat över hur kvällstidningarna skulle bete sig i kristider. Om landet drabbas av en svår naturkatastrof eller blir invaderat; skulle Aftonbladet och Expressen då skärpa sig, åter anamma sitt samhällsansvar och endast rapportera bekräftade nyheter? Rapporteringen kring influensavaccinet har gett en fingervisning.

Aftonbladet har vid upprepade tillfällen låtit diverse tveksamma individer spy ur sig sin konspiratoriska/apokalyptiska galla över befolkningen. Vaccinet är potentiellt livsfarligt – och det är en “nyhet” som givetvis måste tryckas på löpsedlarna. Löpsedlar som sedan distribueras och sätts upp utanför affärer och kiosker över hela landet. Samtidigt står lärda, doktorer och forskare och tar sig för pannan och uppmanar desperat en befolkning som hellre köper de lättare förklaringarna att gå och vaccinera sig. Det hela är absurt.

Sveriges krisberedskap har, när det kommer till influensan, fungerat bra. Några få missöden med vaccin som tagit slut är hittills allt. Presskonferenser ges ideligen från ansvariga myndigheter, hälsoråd har gått ut och vaccin köpts in till en hel befolkning. Den apparat som mötte mig här i Malmö när jag i förrgår vaccinerade mig gjorde mig stolt över att bo i ett land med ett så pass väl fungerande statsprojekt. Här har det inte sparats på resurser för medborgarnas och samhällets välbefinnande. Systemet fungerar, länge leve systemet!

I den gamla svenska krigsplanläggningen var man livrädd för desinformation. Den kunde ta sig uttryck genom falska nyhetssändningar, falska order och falsk radiotrafik. Så man utarbetade en stående order som upprepades i såväl telefonkatalogens “Om kriget kommer” som på våra inkallelseordrar: “Alla uppgifter om att mobiliseringen skall avbrytas är falska!” I denna kris, eller inför denna potentiella kris, är det konspirationsteoretikerna på “Vaken” och den svenska kvällspressen som står för desinformationen. Genom att sprida dåligt underbyggd information om vaccinets pålitlighet eller låta kvacksalvare komma till tals på löpsedlar (den s.k. “fettdoktorn”) bidrar man till att skapa en förvirring hos befolkningen. Vad vi behöver är en stående order, eller i detta fall snarare ett tankemässigt ramverk:

Jag är inte helt säker på att motion är särskilt bra för mig. Jag tenderar att bli svettig, trött och få ont i kroppen. Men utbildade människor har sagt åt mig att ett springpass då och då är bra för mig, så jag gör det ändå. Jag tror inte heller att “svininfluensan” kommer att bli särskilt farlig. Jag tror inte att den kommer skörda tusentals dödsoffer eller lamslå produktionen i samhället. Jag tror heller inte att jag, eller någon jag känner, kommer att dö av den. Men poängen är att jag inte vet det. Så när WHO, motsvarande organ på Europanivå och Smittskydsinstitutet – tillsammans med lärda på området och uppbackade av empiriska bevis – uppmanar till försiktighet så kommer jag att lyssna. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag får leva i en tid där vetenskapen gjort sådana framsteg att vi nu effektivt kan skydda oss mot potentiellt jobbiga sjukdomsförlopp.

Att vara skeptiker innebär inte att öppna sina sinnen så till den milda grad att hjärnan faller ut. Att söka efter sanningar innebär inte att per automatik förkasta all information som kommer från myndighetshåll. Det är att bära en grundläggande förmåga till rationellt tänkande. Så beakta helt enkelt följande: Skulle WHO, Europeiska hälsorådet, samt smittskyddsmyndigheter i alla världens länder verkligen släppa igenom ett vaccin om det ens fanns minsta möjlighet att det skulle vara allmänfarligt?

Det är det enda du behöver fråga dig själv om du tvekar, och det är det enda argument som rationella individer behöver när det kommer till att bemöta självutnämnda sanningssökare därute. Alla uppgifter om att mobiliseringen skall avbrytas är falska.

Gustav Fridolin och vår kolsvarta historia

Gustav Fridolin går i en ny dokumentärserie i TV4 igenom Sveriges “mörka historia”. Projektet är på många sätt berömvärt – det är nästan varje form av försök till historisk allmänbildning. Problemet är programmets ton och grundantaganden.

Med arkivpapper och gamla böcker i näven stormar Fridolin fram genom historien och hoppsparkar in öppna dörrar. Premiärprogrammet är stundtals märkligt högtravande och stundtals bara…märkligt.

Programmet inleds med mystisk pianoklinkande musik, bilder på gamla böcker och på programledaren själv iförd vita handskar på Kungliga biblioteket. Programmets hela väsen skriker hysteriskt: Här skall det avslöjas saker!

Fridolin börjar med att konstatera att den del av vår historia vi nu ska få höra talas det tyst om. “Varför berättade ingen [i skolan] att Sverige haft en koloni i Afrika och ett handelskompani som sysslade med slavhandel?” Jag tillhör samma generation som Gustav Fridolin. Det skiljer faktiskt bara två år mellan oss. Ovanstående uttalande får mig därför att undra; vilken skola gick egentligen Fridolin i? Alternativt; hur väl lyssnade han? Att Sverige sysslat med slavhandel och ägt kolonier fick åtminstone jag, med emfas, berättat för mig under såväl högstadiet som gymnasiet och sedan även under mina historiestudier på universitetet (det fanns till och med en hel, valbar, kurs i ämnet). Mitt utbredda historieintresse fick mig dessutom att läsa lite extra om det i de många böcker som beskriver händelserna. Tonen i programmet är ytterst grandios med tanke på det ämne som behandlas. Som vore det Fridolin går igenom ett episkt avslöjande. Det är det inte.

Faktum är att hela programmet genomsyras av ett tonläge som för de allra flesta, i åtminstone vår generation, borde vara främmande. Om detta vill vi inte veta, vi har knuffat det ifrån oss, detta är vad “dem” inte vill att vi ska veta. Som en av intervjupersonerna som påstår att denna del av vår historia är så känslig för oss för att “Så gör ju inte vi svenskar, vi är ju så bra!” Jag vågar påstå att modern svensk historieundervisning och historieskrivning, med ett fåtal undantag, idag är i det närmaste helt befriad från sådana illusioner. Idag beskrivs faktiskt Karl XII som den hänsynslöse och teokratiske krigarkonung han var, och man går aldrig längre igenom några krig utan att ständigt påpeka vad detta innebar för civilbefolkningen i termer av utskrivningar och plundringar.

Vi har under stora delar av vår historia varit en ständigt krigförande nation som med vapenmakt annekterat landområden. Vi har plundrat oss igenom Europa, mördat civila, brandskattat städer och idkat tvångsrekrytering till våra arméer. Vi har, precis som de flesta andra länder, en väldigt mörk historia som långt ifrån bara handlar om vår slavhandel. Vem, herr Fridolin, är det som försöker dölja den? Uttalandena är lika bisarra som de Herman Lindqvist gör i sin hårt kritiserade “När Sverige blev stormakt” där han, helt “out of the blue”, hävdar att vi idag ogärna talar om den svenska stormaktstiden.

Fridolin snuddar vid ett tillfälle vid den beröringspunkt som gör programserien relevant; kopplingen till den moderna rasismen: “Förklaringen till rasismen ligger i den del av historien som ingen verkar prata om” (han var tvungen att få med det gigantiska nedhyssjningsföretaget även här, det blir som ett väldigt tröttsamt mantra). Men även här sparkar han in vidöppna dörrar; självklart är det ju så. Det kan tyckas ondsint att kritisera honom för att han upprepar denna viktiga slutsats, men häri ligger ännu ett “avslöjningsproblem”. Fridolin avslöjar (tydligen är man tvungen att gå till ett flertal arkiv för att belägga detta) att 1600-talsmänniskan var rasistisk. Han talade om “negrer” som “halvmänniskor” och idkade slavhandel. Jag hade, som sagt, inte haft något problem med uttalandet eller programmet som sådant om det inte vore för tonen. Den som ständigt förkunnar att “Nu! Nu tog jag minsann hela riket med byxorna nere!” Det är symtomatiskt att han känner sig nödgad att gå till ett arkiv och slå upp en “jättegammal” bok, endast för att visa upp en bild som jag vet förekommer i en mängd skolböcker på högstadienivå.

1600-talets Sverige var rasistiskt. Svar ja. Det var även det antika Grekland och romarriket med sin ytterst exkluderande terminologi för att beskriva utomstående. Så gott som alla statsbildningar eller imperier genom historien får nog, med vår terminologi, beskrivas som mer eller mindre rasistiska. Och i begreppet “vår moderna terminologi” ligger ännu en poäng som är viktig att göra. Att beskriva den tidigmoderna rasismen i syfte att förklara den moderna är, som sagt, viktigt. Men typfel 1A när man ska försöka förstå historien är att enbart titta i backspegeln istället för att försöka placera sig i dåtiden. Historia handlar i mångt och mycket om att göra sådana försök. Det är därför som jag delvis betackar mig för den fördömande tonen i Fridolins program. Som en del av vår mörka historia räknar många vårt utrikespolitiska agerande under andra världskriget. Och på papperet ser det inte bra, utan rentav fegt, ut. Men om vi försöker placera oss i Sverige under andra världskriget så ser vi direkt att det inte var så enkelt. Vi hade två stormakter, tillika ockupanter av våra grannländer, att förhålla oss till, etc. Jag anser det vara en betydande brist i fyrans nya dokumentärserie att man inte försöker förklara rasismen efter dåtidens synsätt utan efter nutidens. Hade man gjort det förstnämnda så hade man nämligen direkt kunnat se det problematiska i att belysa dåtida rasism utan att förklara hur dåtidens samhällen såg ut, hur deras politiska system fungerande och hur man, ända ned på bynivå, misstrodde utomstående.

Att vi idag skulle tala tyst om denna del av vår historia tror jag är ett tolkningsfel. Problemet är snarare att det idag läses på tok för lite historia överlag i landets skolor. Att det idag bara hinns med “historia i stora drag” och att inget utrymme för någon som helst fördjupning ges. Om gemene man idag inte känner till att vi haft kolonier och bedrivit slavhandel så bör detta sättas i relation till följande; hur många känner till huvuddragen i det trettioåriga kriget? Hur många, framförallt i min generation, känner till slaget vid Poltava? Hur många vet varför den 6 juni är landets nationaldag?

Men Fridolin påstår att vi inte vill veta. Och fradgatuggandes står han och vrålar på oss; så här är det! Så här var det! Det här ville ni inte veta, va? Om han bara lyssnar tillräckligt noga är jag övertygad om att han kommer märka att ingen förnekar eller bestrider faktauppgifterna (som han presenterar som nya, men som i själva verket sedan länge är väl etablerade). Och om folk inte sedan tidigare känner till det så beror det snarare på den överlag bristande historiekunskapen i samhället och inte på att någon plockat bort just denna del för att den skulle vara känsligare än mycket annat i vår historia. För det är den inte.

Ingen lösning från SAK

Torbjörn Pettersson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén ställer ett antal nödvändiga frågor på dagens Brännpunkt i SVD. Artikeln är överlag bra, men tyvärr finns en hel del skönhetsfläckar.

Pettersson tar rätteligen upp frågan om det fusk som kännetecknade det senaste valet. Det är en fråga som inte får underskattas. Om vi nu ska ha trupp i landet, och det gäller hela västvärlden, så måste Karzai’s regering kunna garantera att dessa inte tvingas kämpa, dö och dödas för ett korrupt system. Det är, det måste vara, en dealbreaker.

Sedan börjar han slå knut på sina resonemang.

Argumentet att militär behövs för att skydda civila och biståndsarbetare klingar falskt mot den faktiska utvecklingen i Afghanistan. I fjol ökade antalet civila dödsoffer med 39 procent och en tredjedel av dem dödades av regeringen och Natostyrkor.

Att NATO står för en oförsvarbar proportion av de civila offren i konflikten är sant, men det tar för den delen inte bort relevansen i argumentet om att militära resurser måste skydda civila biståndsarbetare. Upprorsrörelsens våld mot dessa biståndsarbetare är väl dokumenterat och ingår, eller har ingått, i en övergripande strategi. Det handlar inte bara om våld mot biståndsarbetare, utan om våldsaktioner mot dess faktiska arbete. Skolor man byggt har förstörts, sjukhus som upprättats likaså. En humanitär offensiv i all ära, men att blunda för att säkerhetsläget i landet kräver skydd för denna är att göra analysen en otjänst. Det hela liknar ett tankefel; risken är nämligen överhängande att ett utökat bistånd utan relevant truppförstärkning endast ger upprorsrörelsen fler mål.

Pettersson fortsätter med att påstå att den upprorsledda talibanörelsen består av c:a 25000 man. För några månader sedan räknade USA med att det fanns 30000. Har de västledda styrkorna under denna period dödat 5000 upprorsmän? Givetvis inte. Det går inte att kvantitativt uppskatta en löst sammansatt insurgentstyrka som ömsom utför attacker själva, ömsom betalar civila att utföra attacker, ömsom tvingar barn att leverera bomber och ömsom består av kriminella gäng. Detta är nog så viktigt eftersom liknande sifferexercis är ett tecken på, och kanske även bidrar till, att strategin bestäms utifrån luddiga eller felaktiga premisser. Vi kommer inte vinna en militär seger genom att nedkämpa upprorsrörelsen till sista man. Pettersson levererar siffror som är en del av det problem han önskar belysa.

Pettersson menar vidare att säkerheten i norra Afghanistan nu är sämre än vad den var innan svenskarna kom dit. Detta är ett tveksamt retoriskt knep. Man kan lika gärna hävda att den är bättre. Den svenska insatsen inleddes i januari 2002. Så sent som året innan, och många år innan dess, utkämpades ett långdraget ställningskrig just i närheten av Mazar el Sharif mellan talibanregimen och, vad vi i väst har kommit att kalla, Norra Alliansen. Det var först i och med den amerikanska interventionen som dessa ställningar kunde börja luckras upp. Givetvis är Petterssons uttalande i sig korrekt – det går just nu åt fel håll i norra Afghanistan – men man bör, med hänsyn till den känsliga hemmaopinionen, vara försiktig med dylika uttalanden utan att sätta in insatsen i ett korrekt historiskt perspektiv.

Pettersson kallar de utländska trupperna för “våldsprovocerande” och menar att inga truppförstärkningar bör ske. Detta uttalande tyder på en viss brist i resonemanget. Vi kan ta svenskarnas ansvarsområde som exempel. Där skedde nyss en materiell förstärkning (införandet av “Galten” och stridsfordon 90) och en utökning av antalet soldater är att vänta. Och säkerhetsläget har försämrats. Beror detta på den svenska förstärkningen? Har de utökade resurserna provocerat fram attackerna? Givetvis inte. Utvecklingen hade skett ändå. Skillnaden hade varit att utan Stridsfordon 90 och Galten så hade fler svenska soldater stupat. Givetvis drar de utländska trupperna på sig eld, men de gör det av en anledning. För om de inte är där och gör det så ligger fältet öppet för återinförandet av en grotesk förtryckarregim som utför strukturella våldshandlingar mot sin egen befolkning på daglig basis. Eller, och som Pettersson själv belyser, för ett långdraget och förödande inbördeskrig. Det är själva kärnan i problematiken.

Att problemen i Afghanistan inte kommer få en lösning som innebär att västerländska förband får nya segernamn och fanband står sedan länge klart. Det är inte så segern ser ut. Och jag håller med Pettersson om att en humanitär offensiv är nödvändig. Men att ta säkerhetsaspekterna ur den ekvationen är problematiskt. Den bistra sanningen är att så länge upprorsrörelsen är vital och kan röra sig genom byar och befolkning (som Mao’s fisken i vattnet, om man så vill) så kan den bli betrodd och vinna sympatier. Frågan om att upprätta permanent truppnärvaro i och omkring byar har varit på agendan sedan 2002 och är, delvis, en utopi. Dels på grund av att resurserna knappast medgivit det, dels på grund av de befälhavarbyten inom NATO som omöjliggjort en sådan långsiktig strategi. Det närmaste man kommit är Ink Spot-tanken, som dock inte har kunnat implementeras fullt ut just på grund av bristande resurser.

Petterssons debattartikel är på många sätt en bra sådan. Särskilt uppmuntrande är hans uttalade stöd för våra trupper. Men i sak är hans resonemang bristfälligt. Det militära och det humanitära hör i moderna insatser av denna typ obönhörligen ihop. Och huvudproblemet är inte de västallierade styrkornas uppträdande. Det är det faktum att man bekämpar en fiende som inte gör skillnad på biståndsarbetare och soldater. En fiende som sedan länge förstått vad också vi vet; den positiva förändringen i Afghanistan kommer när befolkningen får det bättre, levnadsstandarden börjar höjas och man känner sig säker.

På detta sätt fortsätter debatten. Insatsens kritiker och motståndare hörs allt mer. Men de är fortfarande inkapabla att tillhandahålla en alternativ lösning, eller en trovärdig ny approach, till Afghanistanfrågan. Pettersson skall ha beröm för att han åtminstone gör ett reellt försök. Till skillnad från till exempel den svenska vänster som skriker högst men erbjuder minst. Och årligen lägger blommor vid monumentet för de 500 svenska Spanienfrivilliga på Katarinabacken i Stockholm…

Angående Sverigedemokraterna

Aftonbladet har för en gångs skull gjort något rätt. Beslutet att publicera Jimmie Åkessons sanslösa dravel till debattartikel förefaller, såsom tongångarna har gått efteråt, korrekt. Reservationen mot artikelns publicerande är att det skulle vara hets mot folkgrupp. Det är det inte. Så fungerar nämligen inte populism. Det är en elegant balansakt och man aktar sig för att gå över den gräns som omöjliggör strategins andra steg: att i de efterföljande debatterna kunna säga “Nej, så står det inte, har du inte läst artikeln?” som vore vår förmåga att tillgodogöra oss en andemening obefintlig.

Det är fegt, vidrigt och ovärdigt projektet Sverige.

J.F.C. Fuller var många saker. Utöver general i brittiska armén bland annat en varm anhängare av ockultism och mysticism. Hans tankar om kommunismen är dock värda att begrunda när det kommer till det politiska språk som Sverigedemokraterna talar. Det är bara att byta ut marxistisk och kommunister till främlingsfientlig och Sverigedemokrater.

En grundläggande princip i marxistisk dialektik är omkastningar av ords betydelser [...]När ett ords eller en idés vedertagna mening vänds uppochned fördunklas inte bara kommunisternas avsikter, utan även icke-kommunister vilseförs, och den intellektuella förvirringen leder till en semantisk mardröm där saker verkar stå stadigt på fötterna när de i själva verket står på huvudet.

Elitismen och dess relevans

I dagens DN står följande insändare att finna.

Skriv konstigt så får du Nobelpris
Det verkar som att kriterierna för att litteraturpriset är att man antingen skriver så konstigt så att ingen förstår eller bara skriver ett fåtal dikter, facklitteratur eller har varit aktiv politiker[sic].
Om svenska akademien hade haft samma kriterier som för hundra år sedan så skulle John Grisham och Astrid Lindgren ha fått priset för länge sedan och JK Rowling vara aktuell för litteraturpriset.
Man kan numera beteckna nobelpriset i litteratur för galningarnas litteraturpris. Varför ges inte litteraturpriset till de största författarna av litteratur i världen?
Anders Hulthén

Vi tackar herr Hulthén för att han så handgripligen bidrar med en annan infallsvinkel till den debatt om “kultureliter” och “vanligt folk” som Göran Hägglund startade för några veckor sedan. Ni vet, debattartikeln i vilken han försökte profilera KD som ett parti för Sverigedemokrater med två hjärnceller istället för en. Plötsligt framstår inte den påstådda klyftan mellan eliten och folket som särskilt illavarslande…

Alfred Nobels största misstag

Det börjar bli allt mer tydligt att Alfred Nobels största misstag var att i sitt testamente ange att fredspriset årligen skulle delas ut i Norge. Jag tänker inte skräda orden nu, men jag anser att jag har fog för att säga det: Norska nobelkommitén har förvandlat Alfred Nobels minne, tillika världens finaste utmärkelse för prestationer i mänsklighetens tjänst till ett rock n’ roll-pris där den huvudsakliga drivkraften förefaller vara att få så häftiga kändisar som möjligt att besöka den patetiska ursäkt till stad som är Oslo.

Fjolåret är mer än bara undantaget som bekräftar regeln. Att ge Martti Ahtisaari utmärkelsen var förvisso korrekt, men notera att det delades ut nio år efter att det började bli aktuellt för honom att få priset. Al Gore gjorde en film och fick det samma år. Årets pristagare Barack Obama hann knappt avsluta sina 100 första dagar i tjänst innan han, fortfarande av ytterst oklar anledning, tilldelas det pris som vi får anta ges till Bono nästa år.

Nog för att även den svenska delen av Nobelpriset (hädanefter refererad till som “den seriösa delen” alt. “de riktiga nobelprisen”) genom åren också gjort några mer eller mindre lustiga val – men de pris i medicin som utdelats till folk som trodde att cancer orsakades av en mask kan ändå inte jämföras med fredsprisets hall of shame: Moder Theresa, Henry Kissinger (“dagen då ironin dog”), Tenzin Gyatso (eller “Dalai Lama” av sina undersåtar) är bara några bisarra exempel. Det är som om litteraturpriset skulle tilldelas Tom Clancy, fysikpriset Stephen Hawking och medicinpriset skaparna av spikmattan.

Det är inte ofta som denna blogg kommer dela ordföranden i Svenska freds åsikt men visst är det något “skamligt” över utmärkelsen. Anna Eks åsikt är dock att det skamliga i detta fall främst ligger i det faktum att Obama utkämpar två krig vilket väl överensstämmer med hennes sedvanliga oförmåga att addera en dos sund realism till sina resonemang.

Vi menar snarare att det skamliga ligger i att det uppenbarligen inte längre är reella prestationer som räknas och att fredsbegreppet perverteras. Vad Obama får priset för är hans retoriska förmåga och hans drömmar och visioner. Att han har en förmåga att “föra folk samman”. Detta är ett bisarrt uttalande om ledaren för ett land som framstår som alltmer splittrat mellan höger och vänster, stad och landsbygd, intellektuella och Bill O’reilly.

Jag betvivlar inte för en sekund att Obama har möjligheten att bli en bra president, både för USA och för världen. Men vad är det då han egentligen har gjort i fredens tjänst? Fört upp frågan om kärnvapennedrustning på dagordningen (snäll tolkning) och satt stopp för USA:s (bisarra) missilsköld i östeuropa. Det är vad jag med gott samvete kan kategorisera som konkreta åtgärder. Han har utöver detta hållit ett väl mottaget linjetal i Kairo. Det säger sig självt att norska nobelkommitén här slagit in på en farlig väg; räcker det med att agitera för fred för att förtjäna ett fredspris? Räcker det med teoretiska bedrifter?

Fred är inte något abstrakt begrepp. Fred är helt enkelt avsaknaden av krig och möjligheterna för att nå fred studeras med fördel akademiskt. Nobels fredspris skulle kunna vara ett evenemang där man diskuterar den senaste freds- och konfliktforskningen, där man håller seminarier och föreläsningar om försoningsprocesser och sanningskommissioner. Istället har norska nobelkommittén alltmer börjat definiera fred i samma termer som 68-rörelsen och “I natt jag drömde…”. Tomma ord om kärlek och förståelse får företräde över seriösa diskussioner om liberal fred, orättvis fred versus rättvis fred och säkerhetspolitiska aspekter. Det pågår, med FN:s definition, runt 18 krig just nu. Inte ett enda av dem kommer nå en fredlig lösning genom inblandning av nonsensretorik om förståelse och solidaritet.

För att påvisa denna bloggs förmåga att inte bara riva ned utan också bygga upp så kommer här ett antal förslag på fredspristagare som, om nu priset ändå skall delas ut för teoretiska prestationer, är betydligt mer lämpade än Barack Obama.

Mary Kaldor, Barry Buzan, Ole Wæver, John Paul Lederach. Samtliga är akademiker vars böcker används som kurslitteratur på universitet över hela världen och vars teorier får reella implikationer på biståndsarbete, humanitära interventioner och fredsbyggande.

Ingen du känner till sedan tidigare? Lugn, du är nog i gott sällskap…

För övrigt hoppas vi på ett snabbt tillfrisknande för de svenskar som igår sårades i ett eldöverfall i Afghanistan. Vi är stolta över er.

DN
SVD